mammalandfeldt

Den här helgen har verkligen varit skön! Igår var vi bara hemma hela dagen. Lagade tvättmaskinen och fixade lite inne och sedan var vi ute allihop tillsammans och lekte i snön. Stora S och Lilla L var först lite tveksamma när jag och N började brottas i en snödriva, men sedan var de med på noterna och tyckte att det var jättekul att brotta ner oss. Brottningsmatchen började med att jag kastade snöbollar på N och till slut välte han ner mig i en snöhög. Jättekul ju!

När vi till slut kom in var vi lite trötta, så vi bestämde oss för att inte åka till stan och handla som vi först tänkt, utan istället bara vara. Vi gjorde pizza till middag. Å, så gott det är med hemgjord pizza! Barnen slocknade och jag och N spelade Mario Kart hela kvällen. Barnslig dag, med andra ord!

Idag slöade vi på förmiddagen och sedan tog vi oss i kragen och åkte till Ikea för att köpa en till hylla till skrivbordet. Det blev lite nya fina tidskriftsamlare och ett par nya pärmar också, så nu kan det bli ordning och reda! (Om jag tar tag i själva ordnandet, vill säga....) Vi handlade på Gränby Centrum också och har nu handlat allt som behövs för veckans middagar. Känns bra!

Jag tog också tag i att fixa lite inför min födelsedag som närmar sig med stormsteg! Gjorde en fin inbjudan på datorn (Plättlätt!) och skickade iväg den. Nu behöver jag bara skriva ut några exemplar och skicka med snigelposten till de som inte har e-post...

Till söndagsmiddag (ganska sen sådan) åt vi lammstek med potatis- och äppelblandning och sås. Det var väldigt enkelt att laga, men smakade svårare! Man lade bara potatis, äpplen, rödlök och vitlök i en långpanna och kryddade med lagerblad, timjan, rosmarin och salt och peppar. Så blandade man flytande honung, olja, timjan, rosmarin, salt och peppar och gned in det runt om steken och lade steken i mitten av långpannan med grönsakerna runtomkring. Sedan blandade man vitt vin och kalvfond och hällde i långpannan. In i ugnen nån timme (ösa ett par gånger), sila av skyn, reda med Maizena och tillsätta lite grädde. Klart! Och det var så gott!

Nu är det strax dags för sängen. Imorgon är sportlovet slut och det är uppstigning kl. 6 som gäller.

Idag åkte vi till den lilla skidbacken Skattmansö. Den består av två teleskopliftar på varsin sida om en backe. Den ena liften går till toppen och den andra till pulkabacken (ungefär). Det finns också en värmestuga och ett café. De har faktiskt en liten skiduthyrning också, där det jobbade en tjej med sommarlinne i denna kyla! Hon var väldig trevlig och hjälpte oss till rätta när vi kom insnubblande på eftermiddagen, men hon hade tappat bort sin miniräknare, så jag fick hjälpa henne att räkna ut vad vi skulle betala. Eftersom jag är lite yrkesskadad, så kunde jag inte låta bli att låta henne försöka själv och bekräfta att hon tänkte rätt: "Jag tycker inte om att räkna." sa hon lite urskuldrande när hon fick dela upp 80x3 till 80+80=160, 160+80=320. Nåja, det är tur att mina elever ännu inte börjat med mulitplikation. MEN! Jag kan använda mitt (och tjejens) misstag till att statuera exempel på varför det är bra att kunna multiplikationstabellen ordentligt... Just 8x3 har jag nog lärt in fel från början, för det första tal som dyker upp i mitt huvud är alltid 32.

Hur som helst. När vi hade fått på barnen pjäxor, skidor och hjälmar insåg jag att jag skulle bli tvungen att åka med ett barn och UTAN STAVAR!!! Hur skulle det gå till då?! Jag tog i alla fall Lilla L framför mig och satte stavarna framför henne och så började vi glida. Lilla L tyckte att det var jättekul och vek sig dubbel över mina stavar. "Tjohoooo!" sa hon när vi svängde. Jag tror inte att jag ens behöver beskriva vad mina otränade lår- och sätesmuskler tyckte om det! Vi bytte barn. Jag tänkte att Stora S åtminstone kunde stå själv. Jodå, det kunde han. Men det var lögn att få honom att göra en "glasstrut" med skidorna! Jag försökte med "Sätt ihop tårna", "Tårna inåt och hälarna utåt", "Kan du sätta ihop spetsarna på skidorna?", "Titta som pappa gör!" och kanske någon mer variant, men det gick inte. Dessutom hängde Stora S minst lika mycket på stavarna som Lilla L gjorde. Och han väger ca 5 kg mer. Vi bytte igen. Och tog oss ner till liften. PANIK!! Åka lift med barn!? Jag som knappt kan åka själv.... Och jag har aldrig åkt med något barn förut. (Jag borde ha passat på förra året i Grönklitt!)

Det var i alla fall väldigt trevliga farbröder som stod där längst ner i backen och de såg nog min osäkerhet, för de sa att de skulle sakta ner när vi skulle gå på. N och Stora S åkte först och så skulle jag och Lilla L fånga en lift... Den första tappade vi efter ungefär 4 meter (om vi ens kom så långt), så vi fick glida ner i liftspåret och börja om. Då gick det bättre, men Lilla L halkade längre och längre bak, så till slut släpades hon mer eller mindre med med mina stavar strax under hakan. Andra gången vi åkte upp så höll jag på att tappa henne på riktigt och jag hade grym mjölksyra när vi kom upp. Så jag och Lilla L vilade medan N åkte ner med Stora S. Sedan tog han en runda med Lilla L också och kom på ett bättre sätt att åka i liften. Vi gjorde ett sista försök och då gick det jättebra att åka upp! Liftfarbrorn hälsade oss välkomna åter när han återigen skruvat ner farten för oss.

Efter kisspaus och återlämnande av hyrsaker så åkte vi hemåt. Fikat åt vi vid köksbordet hemma, eftersom de stängde värmestugan samtidigt som backen. Båda barnen tyckte i alla fall att det var kul att åka skidor och vill gärna göra det igen! Återstår bara att se hur mina ben känns imorgon..!

Jahapp. Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Men det har varit en bra dag i alla fall! Vi har varit ute i svinkalla (men otroligt vackra) vintern (-28°C i morse), plockat tulpaner och myst i soffan till Ice Age.

Att plocka tulpaner var trevligt! Jag hade lätt kunnat plocka många fler än jag gjorde, men det blev bara tio stycken, för tio kronor styck. Nu står de på skåpet och minner om en vår som kanske kommer snart... =) Det var på Svia handelsträdgård som de fina tulpanerna fanns och där finns numera även en reptilavdelning..! Barnen var mycket fascinerade av sköldpaddorna och var nyfikna på vad som fanns i terrarierna, men jag lät N ta hand om den visningen... Ormar och kackerlackor hör inte till mina favoritdjur direkt!

Det Svarta Monstret fick leka av sig också när vi träffade på grannen som är hundvakt åt en väldigt livlig Vorsther (stavas det så?!). Den hunden gillar att fånga pinnar och försökte få både Stora S och Lilla L att kasta pinnen genom att lägga pinnen framför dem och titta intensivt på den. Stora S fattade och slängde iväg pinnen ett par meter. Det var precis lika kul som när N kastade iväg den tio gånger längre..! Hundar är konstiga.

Nu på kvällen fick jag säga till Stora S att inte slänga sig på Monstret. Han kastar sig över henne när som helst och jag (vi) vill inte att han ska behandla henne så. Medan jag förklarade för honom att vi inte kan ha Monstret kvar om han fortsätter, så stod Lilla L hela tiden och upprepade vad jag sa med bestämd röst. Stackars Stora S, tillrättavisad av både mamma och lillasyster!

Det är så mysigt att gå omkring i underställ och fleece hela dagen! Hoppas på en lika soft dag imorgon, nu är det läggdags för de små och sedan somnar nog jag till Melodifestivalen. (Jag vägrar att skriva ut förkortningen som "alla" använder sig av nuförtiden!)

Tjing!

Jag sjunger i en kör. Det är en ganska stor kör med ungefär 65 personer i. Vi är en show- och barbershopkör och består endast av kvinnor. Kören är mitt vattenhål, min energikälla när allt annat känns tungt och trist. Efter tre timmar med en samling sköna kvinnor i alla åldrar är mina reservoarer fyllda för att orka ännu en vecka. När jag kommer hem är jag alltid speedad och sitter oftast uppe alldeles för länge. Men vad gör det? Dagen efter lever jag till stor del på de endorfiner jag får av alla fantastiska kvinnor i kören!

Vi gjorde en ny köruppställning (bestämde nya platser) nyligen. Jag hamnade då bredvid samma kvinna som jag stod bredvid min allra första termin i kören. Det kändes så tryggt och bra! Samtidigt saknar jag en annan som alltid har stått i närheten av mig, men som nu flyttades till andra änden av kören...

När kören repar släpper jag allt annat. Det är som att kliva in i en varm och ljus bubbla där alla strävar mot samma mål. Jag är så glad att jag har bästa kören!

God natt!

Ikväll var det som alla andra torsdagskvällar repdags med bästa kören. Dock var det ett annorlunda rep vi skulle till. Eftersom en av våra körsystrar, A, gick bort för en knapp vecka sedan hade vi en liten minnesstund tillsammans med hennes man. Vi tände ljus och ställde det framför ett porträtt av henne och höll en tyst minut. Sedan berättade några ur kören några historier som fick oss alla att le åt minnet av vår syster. Det var fint. Vi fick veta när begravningen ska äga rum och vad vi ska ha på oss. Vi ska ha våra blå paljettoppar! Det har A önskat. Hon har nämligen sytt dem, allihop! Vi ska sjunga tre sånger som hon önskat och vi fick sjunga dem idag direkt efter minnesstunden. Det blev jobbigt, men fint.

Efter våra rep brukar jag känna mig fylld av energi. Ikväll känner jag mig tom på ett sätt. Samtidigt känner jag mig fylld av den kärlek och värme som omgav oss ikväll. Jag är också fylld av tacksamhet över att jag har mina fina barn och min fina man hos mig. Tack!

Nu ska jag dricka mitt te, tända ett ljus och bara vara en stund innan jag somnar.

Det var en helt vanlig vardag. Vi åkte hem från jobbet och hämtade barnen på deras förskola längs vägen. Så kom vi hem och började laga mat. Jag var i badrummet och tvättade Lilla L:s händer när jag hörde att Stora S började gråta. N var ju där så jag gjorde mig ingen större brådska med att gå dit, utan tvättade klart Lilla L:s händer.

När vi kom ut till köket såg jag hur Stora S:s fötter stack fram under ett av våra köksskåp. Det är ett fristående skåp som inte har någon sockel. BIG MISTAKE! Stora S hade nämligen lyckats åla sig in under skåpet! Han hade lagt huvudet på sned och trixat in huvud, hals, axlar och armar i ett utrymme på ca 30 cm. N försökte först dra ut honom samma väg han kom, men Stora S bara skrek. Vi försökte få honom att vrida på huvudet så han hade örat mot golvet, men icke! Ungen satt fast!

Vi gav honom nappen så att han skulle kunna lugna sig, för är det något som är värre än en unge som sitter fast i ett trångt utrymme så är det en panikslagen unge som sitter fast i ett trångt utrymme!

Till slut kom N på att han kunde dra ut Stora S från andra hållet. Efter lite övertalning stack Stora S fram sina små händer så att N fick tag i dem och kunde dra fram honom tillsammans med en massa hundhår. Stora S var alldeles svart på kinden av tårar och damm och han var jätteledsen och rädd.

Då kunde jag skratta lite åt eländet, eftersom det slutade bra, men jag var helt beredd att behöva ringa brandkåren och ambulansen för att få loss honom. (Vilket var ganska överdrivet, eftersom N förmodligen hade kunnat skruva loss skåpet innan jag fått fram ärendet till telefonisten...) Nåja, av detta har vi lärt oss att lirka bort barn som sitter fast och Stora S har förhoppningsvis lärt sig att inte krypa in i små utrymmen.

Over and out!

I morse fick jag ett väntat, men ändå sorgligt, besked. En av mina körsystrar förlorade igår kväll kampen mot bröstcancern. Hon kämpade i tre år, men till sist orkade inte kroppen mer. Ikväll tänder jag ett ljus och tänker på hennes familj som kämpat tillsammans med henne under dessa år.

Det är i stunder som den här som jag inser hur skört livet ändå är. Några sjuka celler och så vips, är ett liv i fara. Cancern slår så hårt och skoningslöst. Ofta är det de godaste människorna som dukar under, kan det tyckas. Alla känner någon som drabbats och ändå vet vi alldeles för lite om denna svåra, ofta dödliga, sjukdom. Jag väljer att skänka pengar till forskningen, och jag lämnar alltid mitt samtycke till att prover som tas från mig får sparas för forskning och kartläggning. Det är det minsta jag kan göra. Svaret på gåtan måste ju finnas där någonstans, bara forskarna letar tillräckligt intensivt. Och det kan de bara göra om vi andra, som inte forskar, ger av det vi har för att hjälpa dem.

Jaha, så var det fredag igen! Veckorna bara rullar på och man hänger knappt med i tempot. Ikväll var vi faktiskt iväg till Thuns och handlade lite kläder till barnen (mest). Det blev en täckjacka, underställ, strumpor, en Alfons Åberg-tröja och allvädersstövlar till Stora S och underställ i två lager, strumpor, vinterkängor, en pyjamas och ett par bodysar till Lilla L. Dessutom om liten present till barnens yngsta kusin. =) Det är svårt att bara köpa lite på Thuns, men man får mycket för pengarna tycker jag. Barnen somnade först vid 21, så jag hoppas på lite sovmorgon imorgon..!

Vi fick skämmas lite på förskolan i veckan. När vi kom och hämtade så berättade personalen att Lilla L hade frusit så mycket att hon fick gå in tidigare... Vi är vana med Stora S som nästan aldrig fryser eller blir kall, men Lilla L är lite med frusen av sig. Nu har hon i alla fall gott om kläder att klä på sig med, så vi hoppas att personalen slipper ta in henne för att hon fryser mer.

Det har varit en tuff vecka. Igår var jag så arg på jobbet att mina kollegor inte kände igen mig. Det var mycket länge sedan jag var så arg, och ännu längre sedan jag var det på jobbet. Men budskapet gick fram och det skedde en förändring, vilket är bra! Jag var helt slut igår kväll, och inte ens bästa kören kunde muntra upp mig förrän alldeles på slutet när vi sjöng "We wish you a merry christmas". Jo, vi sjunger julsånger för fullt för att ligga på topp vid vår julkonsert.

I vanliga fall är kören mitt bästa lyckopiller, jag får oftast enormt mycket energi av att stå tillsammans med mina körsystrar och sjunga trixiga stämmor eller fåniga uppsjungningsslingor. Men igår var mitt bästa lyckopiller att få komma hem och krypa ner i min sköna säng med N:s varma arm runt mig. Då somnade jag gott!

Nu är visst tvätten i maskinen klar, så jag ska väl hänga den innan jag tar N och kryper ner i den där sköna sängen igen. God natt!

Ett nytt inlägg i bloggen, kanske?! Jojomänsan!

Idag är jag ledsen, och då kommer ofta skrivlusten fram. Jag är också lite arg, men mest ledsen. Här är anledningen:
På mitt jobb har vi ibland möten som slutar sent och för att alla ska orka jobba fram till sex-halv sju, så brukar det ordnas gemensamt fika som jobbet står för. Fikat brukar bestå av bröd och pålägg, samt kaffe/te. Det serveras en stund före mötet och det brukar vara en trevlig stund. Jag är sedan nästan 10 år glutenintolerant, vilket jag har meddelat min chef med tanke på konferenser med gemensam lunch etc. Trots det så finns det ALDRIG bröd som jag kan äta på dessa fikastunder! Jag har ibland kommit ihåg att ta med mig eget bröd, men oftast har jag fått nöja mig med en frukt istället. Jag svälter inte ihjäl, det är inte det som är problemet, utan grejen är att jag tycker att man borde se till att alla kan få fika när man ändå bjuder!

Dessutom bjöd ett av fackförbunden på jobbet idag på fika för att uppmärksamma fackets roll och arbete på arbetsplatsen. Jag är skyddsombud, och var därför inblandad i detta fika. Ett av de andra ombuden tog på sig att ordna med kaffebröd till lunchrasten, och jag bad henne att köpa något som jag också kunde äta. Det gjorde hon också och lade två kakor i en papperspåse på bordet märkt med mitt namn. Bredvid stod en skylt som talade om vem som bjöd på kakorna och sedan små påsar av cellofan med olika sorters kakor i. Det blev mycket uppskattat av kollegorna. Det var bara det att när jag skulle sätta mig ner och fika och såg min påse med kakor och tittade i den.... så fanns det bara EN kaka kvar! Någon hade tagit en av MINA kakor! Den som låg kvar var jättegod, men jag skulle ha fått två!

Jaja, dagens i-landsproblem tänker någon nu, men för mig handlar det om hur man bemöter människor som inte kan äta samma sak som alla andra! Jag KAN inte ta en av de andra kakorna istället, för då skadas mitt tarmludd! Det finns ganska ofta fikabröd i olika former på jobbet, men jag kan nästan aldrig smaka av det, eftersom det nästan alltid är gluten i det. Jag mår inte dåligt av att ta en frukt istället, men det gör att jag blir extra glad när någon har tänkt till och fixat till mig också. Som idag.

Jag blir faktiskt riktigt ledsen när jag tänker på det... Så ledsen att jag funderar på att skriva ett litet meddelande på white board-tavlan på jobbet imorgon. Barnsligt? Ja, kanske. Men det kanske kan få någon att tänka till så att jag nästa gång får behålla det som är införskaffat till mig.

Så har jobbet börjat igen. I veckan kom barnen tillbaka från ett långt, härligt sommarlov. Högtidligt är nog det ord som bäst beskriver stämningen i klassrummet den första skoldagen. Dessvärre har jobbstarten också dragit med sig en ordentlig förkylning, som vanligt. Den smög sig på i fredags eftermiddag, på kvällen fick jag lite feber och sedan har jag varit allmänt hängig resten av helgen. Men med Ipren och Nezeril orkar jag nog jobba imorgon!

Idag var vi på kusin-/sysslingmöte hos N:s syster. Vi var 8 vuxna och 8 barn i åldrarna 9 månader till 9 år. Vi hade lite knyt med paj och paj och kunde faktiskt sitta ute i solskenet och äta! Barnen lekte så fint och vi vuxna kunde turas om att sitta och prata. Kul kul!

N kom just hem och berättade att han gjort en "Axel kör fast" ute på stora åkern med svärfars stora traktor... Den står med alla fyra hjulen ordentligt i den uppländska myllan. Kanske måste det ringas in hjälp från granngården, precis som i boken! Svärfar ska tröska klart för idag först, sedan får vi se.

Nä, nu ä ja trutt! =)

...är mitt nya dagliga mål. Idag nådde jag inte riktigt fram, jag kommer att landa på ca. 9 500 innan jag går och lägger mig. Men det gick förvånansvärt lätt att få ihop de stegen! Jag fick skjuts till jobbet, gick en del på jobbet men satt ändå mesta tiden på rumpan, åkte bil till lunchen och tillbaka (Jag kan väl inte hjälpa att favorit-lunchrestaurangen ligger typ 5 km bort?!), tog bussen ner på stan, gick runt en del på stan, tog bussen hem och blev hämtad vid bussen. Sedan tog jag en halvtimmes promenad med hunden nu på kvällen och fick ihop drygt 2 000 steg. Plätt-lätt! Och hade det inte varit vattenhinder i skogen så hade jag gått en bit till. =)

Planen för hösten är att promenera en stund per dag på jobbet när det passar, samt att gå med hunden när barnen somnat. (Den sysslan har annars maken tagit hand om.) Då borde jag få lite bättre kondis, tycker jag! Om jag får ihop ungefär en timmes promenerande per dag så har man väl kommit en bit på väg, eller?

Nu ska jag dricka vatten och sedan gå och lägga mig, tror jag. Första arbetsdagen tog på krafterna..!

Så var det dags igen. Att släppa iväg sina små extrabarn på sommarlov, allstå. Vi tog emot 20 finklädda och kammade små barn i morse medan regnet stod som spön i backen. Efter en kort samling ställde vi upp oss i tåget för att gå tillsammans till avslutningen. Då började tjafset om paraplyerna..! Alla som har sett en sexåring hålla i ett paraply vet att det inte känns så där vansinnigt säkert att gå bredvid, så efter lite pyssel så hade de flesta regnjacka istället och de som hade paraply fick gå med en vuxen som också bar paraplyet åt dem.

Vi tågade så fint och kom in i gympasalen där många föräldrar satt bänkade. Barnen sjöng så fint, föräldrarna hummade med i Idas sommarvisa och rektorerna framförde en ny text på gammal melodi, vilket var väldigt uppskattat! Så var det över lika fort som det börjat och vi stod i en liten vild ring med våra små. Vi delade ut små presenter och fick kramar tillbaka av både barn och mammor och pappor. Så sprang de iväg, den ena efter den andra tills det bara stod tre trötta fröknar kvar med små tårar i ögonvrårna och några vilsna fritidsbarn runt fötterna. Vi samlade ihop resterna och gick utan brådska tillbaka till fritids. Det är alltid en speciell känsla att släppa iväg barnen på sommarlov, men den här gången vet jag att jag får träffa dem igen. När klockan ringer till skolstart så kommer de att stå där igen. Lite längre, lite brunare, lite äldre och kanske, kanske, lite klokare...

Nu är jag ARG! Jag brukar sällan öppet ta ställning i politiska frågor, men Israels attack på "Ship to Gaza" är så vansinnigt provocerande! Jag är en ganska naiv människa och trodde inte att Israel faktiskt skulle göra allvar av sina hotelser. När jag lyssnade på Mattias Gardell för ett par veckor sedan på radio så sa han att de skulle åka obeväpnade och då borde ju t.o.m. Israel fatta att det handlar om en fredlig aktion?!

Och USA som brukar vara så fantastiskt snabba på att fördöma olika terrordåd runtom i världen "beklagar" det inträffade via Vita husets pressekreterare! BEKLAGAR?! Folk har DÖTT!! Israel har attackerat en fredlig aktion på internationellt vatten, HUR kan det stanna vid ett beklagande?!

Någon som är mer insatt i ämnet får gärna försöka övertyga mig om att Israel "som vanligt" är oskyldiga och att "Ship to Gaza" i själva verket var fulla med terrorister och antisemiter. KOM IGEN, ISRAEL! Vakna upp ur er lilla bubbla av självömkan och inse att ni aldrig kommer att få resten av världens välsignelse om ni fortsätter så här! Och självförsvar... Kom med något som åtminstone är lite troligt!

Det är få tillfällen hittills i min mammakarriär som jag faktiskt helt allvarligt överväger att strunta i att byta en bajsblöja. Jag menar, man vill väl för det mesta slippa, men man gör det ju ändå! Men ett av de få tillfällena inföll nu ikväll. Nyss. Jag följde Stora S till sängen och när vi steg in i barnens rum, där Lilla L redan låg och snusade så fint, föll den omisskännliga lukten av bajs över mig. Först tänkte jag att Lilla L bara fisit en del (ganska mycket), men min förhoppning grusades snart. Hon hade faktiskt bajsat i sömnen... Det har inte hänt på jättelänge! Så N och jag diskuterade hur vi skulle göra. Byta i sängen eller på skötbordet? Skötbordet vann. Men vi hade inte så stora förhoppningar om att kunna fixa det utan att Lilla L skulle vakna.

Sagt och gjort. N lyfte upp Lilla L ur sängen utan att hon vaknade. Jag lättade på pyjamasen för att se om det faktiskt var bajs i blöjan. (Självklart hade vi satt på henne en pyjamasoverall så att just det momentet skulle försvåras..!) Det var bajs. Mycket. Lilla L hade fortfarande inte vaknat, så N satte fart nerför trappan. Jag lade tillbaka Stora S i sängen, sade godnatt och smög ut och smögsprang nerför trappan till N. N hade lagt Lilla L på skötbordet utan att hon vaknat och också klarat konststycket att klä av henne pyjamasen till hälften. Blöjan åkte av, jag tvättade med olja (inget vatten medan Lilla L var kvar i rummet; "hon kan ju vakna av ljudet!") och N satte på en ny blöja. Vårt samarbete var av toppklass! Sedan fipplade vi på henne pyjamasen igen, lyckades knäppa alla knappar rätt och bära upp henne till sängen igen. UTAN ATT HON VAKNADE!! (Kan det ha att göra med att vi gav henne av den spanska hostmedicinen hon fick när vi var utomlands i höstas..?)

Det skulle också kunna ha att göra med att vi varit ute hela dagen. Visserligen i Stockholm, men ändå utomhus. Vi har nämligen varit på Skansen! Vi har åkt tåg till Stockholm och buss till Skansen, vi har tittat på apor, björnar, zebrafinkar, pyttesmå grisar och jättestora kaniner. Vi har också ätit mat till citat: "arlandapriser", åkt karuseller och handlat i bageriet. Vi hade sällskap av Lilla L:s gudmor och hennes familj och träffade också på barnens kusiner som hade åkt dit för att slänga familjens sista napp till kattungarna. Det var en stolt och upprymd fyraåring som talade om att hon lämnat nappen till katterna!

Stora S bad om att få åka karuseller, så vi åkte med bilbanan (som jag också åkte med när jag var liten) och ett par andra karuseller. Den sista "Slänggungan" åkte han helt själv och tog dessutom hjälp av tjejen som jobbade vid karusellen för att komma upp i stolen. Stolt blev jag! Sedan var vi nöjda.

Vi tog bussen till Sergels torg och bestämde oss för att äta på Pizza Hut. Men virrigare personal får man leta efter! Vi fick inga menyer, bestick eller servetter förrän efter en lååång stund. Stora S somnade mitt i alltihop och sov lutad mot mig ungefär 20 minuter. När vi till slut fått beställa och servitören kom med drickan, så bad jag om två sugrör till barnen så att de skulle kunna dricka ur de stora glasen. "Visst, inga problem!" svarade han. Tre påminnelser senare kom han med fem(!) sugrör. När familjen bredvid bett samma servitör om sugrör två gånger gav vi dem ett av våra överblivna med orden: "Han har glömt det. Vi fick säga till tre gånger, sedan fick vi fem." De tog tacksamt emot sugröret. Ungefär 10 minuter senare kom servitören på att han skulle ge dem sugrör och gick och hämtade tre stycken till dem. Då skrattade både vi och den andra familjen gott!

Till slut kom vi hem och båda barnen lyckades hålla sig vakna hela vägen hem. Men de somnade desto snabbare sedan.... Nu är det tack och god natt för mig också!

Jag läste i UNT att Victoria kommer att ledas till altaret av sin pappa Kungen för att, på något sätt som jag inte förstår, visa att Kungen lämnar över tronföljaren. Det sägs också att det är en familjetradition, eftersom Kungens systrar överlämnades av deras farfar. Detta väcker några frågor och funderingar hos mig.

1. Med hänvisning till att det är en familjetradition så undrar jag varför inte Kungen blev överlämnad när han och Silvia gifte sig? Någon äldre släkting måste de ju ha kunnat skaka fram för att lämna över Kungen till Silvia?
2. Vem lämnar över Daniel? Hans mamma eller Silvia, kanske?
3. Den största frågan blir ändå denna: Varför i allsindar vill kungafamiljen medverka till att en gammal och förlegad syn på äktenskapet förs fram? För det är så jag tolkar det när en kvinna leds fram till altaret av sin far. Hennes myndighet lämnas över från fadern till sonen. Svenska kyrkan står för en värdegrund där kvinnan och mannen är jämlikar och ingår äktenskap i samförstånd och på lika villkor. Detta symboliseras av att kvinnan och mannen gemensamt går fram till altaret. I en tid där jämställdhet och jämlikhet stundtals är en väldigt het potatis så borde väl vår blivande drottning visa vägen och slå ett slag för ett modernt synsätt? Hon har ju valt "en man av folket" och därmed visat att hon är en självständig kvinna som vet vad hon vill. Därför är det så trist att hon faller i en sådan fälla!

Men det är ju inte bara Victoria som faller i denna fälla! Det blir vanligare och vanligare att kvinnor leds fram till altaret av sin far (eller för all del sin mor), inspirerade av amerikanska filmer. Jag säger: Om inte Svenska kyrkans traditioner passar så finns det borgerlig vigsel som alternativ! Det kanske skulle vara något för Victoria och Daniel?!